Nu har Kahnemans bok, Thinking, Fast and Slow anmälts i New York Review of Books. Freeman Dyson beskriver boken på följande sätt:
“Cognitive illusions are the main theme of his book. A cognitive illusion is a false belief that we intuitively accept as true. The illusion of validity is a false belief in the reliability of our own judgment.”
Vi får också veta varför dödliga hajattacker räddar livet på människor. Men obegripligt nog anser Dyson det är konstigt att Sigmund Freud inte finns med bland bokens noter. Han anser att Freuds mer litterärt präglade teorier kompletterar Kahnemans vetenskapliga. Det är svårt att inte tolka Dysons försök att koppla ihop de båda som något annat än ett inlägg i den pågående Freud-fejden på tidningen.
Men då har man inte, menar jag, förstått vad som är den fundamentala skillnaden mellan dessa båda herrar och det synsätt på vetenskapen och dess utilitet de representerar. Kahnemans enda vilja är att veta, veta vad som är. Först när det är fastslaget bortom varje rimligt tvivel kan man möjligen peka ut vad denna nya kunskap kan användas till.
Freud å andra sidan hoppade över hela det första ledet och gick direkt på det andra. Gör man det är det inte alls konstigt om det utmynnar i påhittade sjukdomar som Oidipuskomplex, penisavund och andra kvällstidningsdoftande patologier. Med god tillgång till Colombian marching powder är det snarare en logisk konklusion. Se här och här.
Bortsett från det positiva att trettio år gamla vetenskapliga upptäckter uppmärksammas i Aftonbladet är Ulrika Kärnborgs artikel i Aftonbladet ett under av obegriplighet. Hur Kahnemans stringenta slutsatser skulle förebåda en renässans för Freuds introverta fantasier kan bara den som är djupt ignorant om båda hävda.
Varför det hjälper att vara fågelskådare för att förstå Nick Leesons eller Jérôme Kerviels desperata försök att vinna tillbaka vad man förlorat förklarar John Gapper här.