Liberalismens förlorade heder – Kap. 6
Det krävs ofta ett visst mått av historisk distans innan samtidens idéer kan undersökas med liknöjt patos. Utan tiden är det politik, och politik är “politik”. De senaste tio åren har neoliberalismen på allvar äntligen satts under akademisk lupp. Både med förstoringsglasets precision och med samhällsvetenskapernas breda penslar.
Från Platons republik till John Rawls slöja av okunnighet har frågan om vems intressen ska styra i ett samhälle varit den sol kring vilken alla andra politiska frågor cirklar. Det är frågan om makten och om friheten. Vems makt och vems frihet? Vilka har dem, och vilka förnekas dem? Hur långt sträcker sig den demokratiska idén i praktiken? Finns det områden i samhället där demokratins principer inte bör gälla? Dessa frågor ligger som en underström i Quinn Slobodians lika informativa som fängslande bok Globalists. Han berättar en fascinerande historia om en grupp inflytelserika, men förbisedda, intellektuella under de formativa åren mellan de två världskrigen, och deras inflytande efter. När demokratin som vi känner den idag var ny och långt från självklar. En tid när de maktägande klassernas intressen hotades i grunden när den gamla idén om allmän och lika rösträtt inte längre endast var ett esoteriskt ideal, utan var på väg att bli ett faktum.
Ett genomgående tema i mänsklighetens historia har varit hur eliten ska behålla makten och sina materiella fördelar gentemot majoritetsbefolkningen. Det har oftast inneburit auktoritär och oinskränkt makt nedåt och krig mellan olika grenar av samma elit om vem som ska få utföra denna dominans. När fria och allmänna val efter stor vånda började införas efter första världskriget förändrades denna centrala konflikt i grunden. För många var det ett löfte om en obestridlig rättvisa och en tid av gränslös förhoppning, för andra en överhängande fara. Reglerna och spelplanen må ha jämnats ut, men denna konflikt dominerar fortfarande samhället. De idéhistoriska trådar Slobodian lyfter fram i denna mycket viktiga bok är säreget aktuella och löper obönhörligen fram till de argument den ekonomiska elitens apologeter använder i vår egen tid.
Europa efter första världskriget. En epok har just mött sitt öde i leriga skyttegravar. Det är upplösning och imago på samma gång. Vad kommer härnäst: kommunism, fascism eller demokrati? Det är två genomgripande händelser som har avgörande betydelse för den historiska kontexten i Slobodians berättelse. Det är dels första världskriget med dess konsekvenser, i första hand dubbelmonarkin Österrike-Ungerns upplösning, dels den fundamentala omvälvning av maktens premisser som demokratins genombrott innebar. Den första blickar bakåt och är en tragedi, den andra pekar framåt och är ett hot.
Om Neoliberalismen har en geografisk födelseplats, placerar Quinn Slobodian den på Stubenring 8-10 i Wien. Inte på Mont Pèlerin Societys första möte strax norr om Genevesjön 1947, eller Walter Lippman Colloqium i Paris 1937, där den vedertagna historien om neoliberalismens formella avstamp vanligen förläggs. På Stubenring öppnade 1907 Wiens handelskammare sitt nya kontor. Två år senare anställdes Ludwig von Mises och arbetade sedan där troget i tjugofem år. På tjugotalet anlände Friedrich von Hayek. Det var här på Mises kontor som hans berömda privatseminarier hölls. Mises åberopas ofta av högern som självständig filosof och tänkare. För att komplettera den bilden framhåller Slobodian att han i hela sitt vuxna liv var anställd av, och propagerade för, näringslivsintressen.
När man idag diskuterar neoliberalism är det främst som ekonomisk doktrin med Milton Friedman och Chicagoskolan, eller Public Choice-teorin med James M. Buchanan och Virginiaskolan som exempel. Slobodian lyfter upp en lika bortglömd som betydelsefull gren av det neoliberala trädet ur historiens lövskugga: Geneveskolan. En centraleuropeisk och tyskspråkig rörelse med ett större fokus på samhällets dolda strukturer via institutioner, lagstiftning och juridik. Även om skolan hade sitt ursprung i Wien blev snart Geneve navet. Där hade många sina akademiska positioner, andra deltog i seminarier eller förarbetet till GATT, och senare även WTO. Den byggnad som både GATT och WTO använde som huvudkontor hade ironiskt nog tidigare varit International Labour Organizations huvudkontor. När GATT flyttade in där 1977 bytte de namn på byggnaden till Centre William Rappard efter den schweiziske neoliberal som organiserade Mont Pélerin Societys första möten.
Många av Geneveskolans tidiga medlemmar växte upp och tillbringade sina formativa år i Wien, det forna Habsburgska imperiets grandiosa huvudstad. Imperiet – och senare dubbelmonarkin – var ett proto-federativt system av skilda nationer under en gemensam politisk yttre gräns med en gemensam marknad innanför denna gräns. När sedan sammanbrottet och uppdelningen sker efter första världskriget utövar denna struktur en stark nostalgisk dragningskraft. Massmobilisering sker, folket kräver rösträtt och allt starkare fackföreningar etableras medan enskilda nationer med nya gränser bildas efter kejsardömets sammanbrott. För eliten var denna utveckling ett stormens förebud.
Staten var för Ludwig von Mises i första hand en entitet för att upprätthålla säkerhet och ordning. Efter krigsslutet var strejker ett dagligt inslag och han kritiserade staten för dess slappa hållning gentemot demonstranterna och för att den inte ingrep kraftfullt nog mot fackföreningarna. I Österrike införde vänsterregeringen 1919 sociala reformer som arbetslöshetsförsäkring och åtta timmars arbetsdag. Hotet från utökad demokrati och en organiserad arbetskraft var påtagligt. På sommaren 1927, efter frikännandet av tre medlemmar ur högermilisen för mordet på en krigsveteran och ett barn, utlöstes generalstrejk. Justitiepalatset sattes i brand och polisen öppnade eld mot demonstranterna och lämnade 89 döda och otaliga sårade efter sig. För Mises var det en lättnad och skrev i ett brev om händelsen, “Friday’s putsch has cleansed the atmosphere like a thunderstorm.” För de som stod den ekonomiska eliten nära var den globala marknaden ett bättre alternativ än den demokratiska nationalstaten, och de hade en naturlig och reell förebild i det imperium de växte upp i.
Det hot mot den ideala marknaden och företagens intressen som ett expanderande demos innebar kom stegvis och kan delas in i tre faser. Den första och viktigaste var förstås när den formella principen om en man en röst till slut börjar implementeras över världen på tjugotalet. Den tyske ordoliberalen Walter Eucken beklagade utvecklingen och kallade det i början av trettiotalet för, “demokratiseringen av världen.”
“By this he meant the universal male suffrage in industrialized nations that brought ‘the people and their passions, the interest groups and chaotic powers of the masses’ into politics.”
Nästa fas inträffar efter depressionen och andra världskriget när statens roll växer i samhället genom välfärdsstaten, ett betydligt farligare påfund än kommunismen enligt neoliberalerna. Det tredje och sista demokratiska hotet är avkoloniseringen som startar när de forna imperierna efter andra världskriget tvingas ge upp sina kolonier, men tar fart på allvar under 50- och 60-talen. När nationalisering och expropriering av naturtillgångar tillbaka till inhemsk kontroll sker, blev nödvändigheten att lyfta ur marknaden från den politiska sfären akut. Avkoloniseringen spelade enligt Slobodian en helt avgörande roll för den modell av global maktordning som neoliberalerna formulerade.
“The post-1945 era spread what Wilhelm Röpke called the ‘rabies democratica’ globally. As the first colonies gained independence from their imperial masters, the international institutions, and the United Nations in particular, became spaces for political claims-making. As one person-one-vote became one-country-one-vote, Global South nations found spokespeople among the very social democratic economists that the neoliberals had clashed with in the 1930s.”
Mellankrigstiden sågs som ett avskräckande exempel på vad som kan hända om inte demokratin hölls i strama tyglar. Historiker har haft en tendens att förbise både den post-fascistiska och den post-koloniala kontexten. Det är en viktig korrigering av den traditionella historieskrivningen. Det var de europeiska neoliberalerna som hade detta globala synsätt på världen som en enhet, en helhet. För Geneveskolan var global kapitalism nödvändig för den normativa neoliberala ordningen. Slobodian kallar det militant globalism, inte marknadsfundamentalism.
Boken beskriver en tvådelad värld som svar på hotet från populasens oansvarighet. I den ena existerar lagar för att begränsa potentiellt intrång av demokratiska excesser i ett system av sammanflätade marknadsrelationer på global nivå där egendom och äganderätt är absolut. Den andra består av separata nationer med formell, men starkt kringskuren, demokrati. I praktiken betyder det en global marknad skyddad från politisk, ekonomisk och social rättvisa. Som dagens med andra ord. Idén om att dela in världen i två separata delar formulerades ursprungligen av Carl Schmitt.
“Their global imaginary was sketched by the erstwhile Nazi jurist Carl Schmitt in 1950. Schmitt proposed that there was not one world but two. One was the world partitioned into bounded, territorial states where governments ruled over human beings. This he called the world of imperium, using the Roman legal term. The other was the world of property, where people owned things, money, and land scattered across the earth. This was the world of dominium. The doubled world of modern capitalism coalesced in the nineteenth century.”
Geneveskolans svar var transnationella federationer. En global marknadsplats som står över, men också fri från, nationalstatens politiska inflytande. Fri från demokratin alltså. Marknaden före demokratin; kapitalet över människan. En frihandelsfederation skulle dessutom underminera den intressesolidaritet som uppstår när grupper av människor delar samma ekonomiska intressen. Målet var att bryta länken mellan politiskt medborgarskap och ekonomiskt ägande.
Ett av tillrättaläggandena i en bok med många tillrättalägganden, är hur han grundligt gör upp med myten om laissez-faire som neoliberalismens centrala doktrin. Enligt Slobodian har denna myt hindrat kritiker från att se hur neoliberalismens verkliga ärende inte är ekonomin som sådan, utan att skapa stater, lagar och andra institutioner som fredar ekonomin från politiskt inflytande. Frågan är inte “hur stor stat”, utan “vilken sorts stat”. En av Hayeks studenter, Ernst-Ulrich Petersmann, förklarade på åttiotalet:
“The common starting point of the neoliberal economic theory is the insight that in any well-functioning market economy the ‘invisible hand’ of market competition must by necessity be complemented by the ‘visible hand’ of the law.”
Geneveskolans företrädare såg sig själva som djupa tänkare när de hänvisar till Tocqueville, Kant eller J. S. Mill. I själva verket var de teknokratiska grovjobbare, anställda av näringslivets lobbyorganisationer. De samlar in data och publicerar statistik eller agerar rådgivare och sätter press på regeringar. Efter första världskriget samarbetar de med International Chamber of Commerce (ICC) och deras mål om en integrerad global ekonomi. Sedan tycktes The League of Nations kunna vara en supranationell organisation sympatiskt inställd till deras mål.
Men efter depressionen på trettiotalet sker ett omvälvande skifte i synen på ekonomin. Om man gör marknaden till ett objekt som kan förstås, är steget inte långt till att också intervenera, eller värre, redistribuera. Från att samla in data för att bättre förstå och förutsäga konjunkturcykler börjar neoliberalerna med Mises och Hayek i spetsen att betrakta marknaden som i grunden ovetbar. De använder metaforen om ekonomin som en barometer. Istället för den osynliga handen som ordnar allt till det bästa, den osynliga vinden. Ekonomiska lagar blir då naturlagar. Här kan ekonomen agera i rollen som vetenskapsman som samlar in data, tolkar och förmedlar den, men på samma gång bevarar den bakomliggande hemligheten. Om kapital och marknad ska kunna vara den centrala organisationsprincipen i ett samhälle, måste de framstå som naturliga. Först då kan de accepteras som oavhängiga, fria från politisk översikt.
Denna mytiska marknad är en gåva från Gud, perfekt i sin helighet. Okränkbar och odelbar. Men den är lika mycket skapad och beroende av människor som hela vårt samhälle, demokratin inräknad. Ingenting sägs om externaliteter, om asymmetrisk information, om den ojämlikhet den producerar; ingenting om exploatering, ingenting om hur den formar samhällen eller individer. Alla moraliska överväganden är frånvarande och överflödiga. Både ex ante och post ante. Om de inte handlar om inskränkningar i marknadens funktionssätt. Allt handlar om en grundläggande idé, varifrån allt annat emanerar: marknadsplatsen som överordnad princip. Det är en metafysisk värld, innesluten i sig själv. En värld utan människor.
Hayek refererar till Augustinus dialoger som utgångspunkt för “ordning” som koncept. Augustinus framhäver hur universums enorma komplexitet gör den ogripbar för oss människor. Precis som troende underkastar sig Gud, bör vi underkasta oss marknaden. Vi kan inte förstå den, därför bör vi heller inte försöka styra den. Vi bör således låta den leva sitt eget liv med oss i den. Den är sublim, transcendent; en primus motor. Den är på samma gång både mål, medel och helig princip. I den meningen är neoliberalismen en negativ teologi. När insikten om att man aldrig kan nå den tillräckliga kunskapen om hur ekonomin fungerar för att påverka den, flyttas fokus till att förebygga, att skapa institutioner och lagar som skyddar och understödjer marknaden. Från homo economicus till homo regularis.
Och detta är vad dagens panglossianer använder som argument för sin “rationalitet”. Det är så jävla dumt att man tappar hakan.
Ett sätt att göra det politiskt omöjliga möjligt, är att omformulera frågeställningen varifrån praktiken sedan kan implementeras. Neoliberalernas sätt att omdefiniera och ändra betydelsen av mänskliga rättigheter är ett framgångsrikt exempel på hur det kan gå till. Den klassiska definitionen av mänskliga rättigheter uttrycker positiva friheter som frihet från nöd, från rädsla, från förtryck; åsiktsfrihet och religionsfrihet. Neoliberalismen lyckades förskjuta rättighetsbegreppet till att också innefatta frihet för företag, egendom och kapital. Det sker en konstitutionalisering av marknadsprinciper. En fundamental förändring med vittgående konsekvenser.
En av de viktigaste rättigheterna var rätten att flytta egendom och pengar mellan länder. Kapitalflykt som mänsklig rättighet. Hotet om ett massivt utflöda av kapital skulle dessutom fungera som ett underliggande hot om politiken skulle svänga alltför långt till vänster. Mänskliga rättigheter görs till företagens och kapitalets rättigheter. Målet är ett fullständigt skydd för privat kapital och möjlighet för supranationella organisationer att upphäva och ogiltigförklara nationell lagstiftning som eventuellt försöker begränsa dessa egendomsrättigheter. Bildandet av WTO kan i detta ljus ses som kröningen av det neoliberala projektet. Nu finns en domare, jury och skarprättare som kan övervaka att de doktriner neoliberalerna så träget tvingat på världen verkligen efterlevs.
Med detta trolleri kan de sedan argumentera från en universell och moraliskt oantastlig position. Det är förstås samma glidning i mening och betydelse som våra lokala neoliberaler framgångsrikt använt under lång tid. I det senaste valet sågs en leende Annie Lööf på valaffischer med ord som “Humanism” och “Jämställdhet”.
Men med bildandet av WTO började också allt fler ifrågasätta varför så många beslut togs i deras namn och utan deras vetskap. Hayek hade ända sedan trettiotalet hävdat att osynlighet och anonymitet var två nödvändiga förutsättningar för en global kapitalism. Han och de andra visste mycket väl att deras projekt inte hade folkligt stöd. Efter den starka kritiken mot WTO-mötet i Seattle 1999 spreds insikten att, “… global economic governance may have worked best when it was performed in an ad hoc, backroom manner, through negotiation, with many exit options, rather than through legalization.” Det är alltid klokt att efter ett rån ligga lågt och inte dra till sig uppmärksamhet.
Det är neoliberalismens låga tröskel för att tolerera auktoritära regimer som på allvar avslöjar dem och vilka värderingar de sätter främst. Om valet står mellan en demokratiskt vald socialdemokratisk vänster och en diktatur bör valet för vilken liberal som helst inte ens vara ett val. För somliga neoliberaler var en diktatur som upprätthöll kapitalets rättigheter att föredra framför en demokratiskt vald vänster. Hayeks och Friedmans rådgivning och uppskattande ord om Augusto Pinochet är välbekanta. När Hayek besökte Chile gav han en famös intervju till El Mercurio: “Personally I prefer a liberal dictator to a democratic government lacking liberalism.” Även Mises betraktade demokratin som underordnad ordningen. Slobodian inkluderar ett citat från 1922: “Our whole civilization rests on the fact that men have always succeeded in beating off the attack of the re-distributors.”
Slobodians uttryckliga mål har varit att spåra neoliberalismens intellektuella idéhistoria via socialvetenskaperna och biografiska närstudier av rörelsens mest framstående protagonister. Hans narrativ börjar i askan av det Habsburgska imperiet, när den demokrati vi känner idag börjar ta form. De fem efterföljande decennierna växer det demokratiska mandatet. Folket får mer makt och demokratin upplevs som legitim. Det är en tid präglad av positiv utveckling för de breda lagren i samhället. Demokratins flod vänder till ebb när den neoliberala kampanjen för att innefatta även egendom och kapital i definitionen av mänskliga rättigheter vinner gehör. Folkets vilja ersätts av teknokrater och långa korridorerna hos olika supranationella organisationer. Ekonomi blir juridik och mänskliga rättigheter för individer, blir rättigheter för kapitalet. Missnöje och liknöjdhet ökar i samhället när möjlighet till delaktighet och inflytande i demokratin betraktas som marginell. Eller värre, meningslös.
Efter andra världskriget inträffade den viktiga vändningen från ekonomiska teorier till juridiska och övergripande politiska lagar i syfte att begränsa demokratins inflytande över ekonomin. Då föregrips hela den ekonomiska diskussionen och lyfts ur den politiska sfären. Det är detta som är Geneveskolans främsta bidrag till det neoliberala idébygget. Deras centrala och övergripande värde är inte individuell frihet, inte ens maximal näringsfrihet, utan helheten och delarnas ömsesidiga beroende och betydelse för helheten (interdependence of the whole). Och denna helhet är på samma gång odelbar och ogripbar, men viktigare, den är också normativ; den kan inte förstås, men bör inte heller hindras av mänskliga ingrepp. Utom förstås av de lagar och regler som säkrar dess påstått optimala funktionssätt. Marknaden står över demokratin.
Slobodian fördjupar den historiska förståelsen av neoliberalismens rötter. Boken är mycket instruktiv när den berättar historien om hur neoliberalismens första spröda frön kan spåras till det habsburgska imperiets federalism och den nostalgi dess sönderfall skapade hos några individer i den sista generationen som växte upp i imperiet. Hur de såg imperiets gränslösa marknad, fri från politiska restriktioner, som en förebild. De var globalister långt innan begreppet ens var uppfunnet. Han beskriver en kedja i rakt nedstigande led av ideologiska släktskap från den fördemokratiska dubbelmonarkin i Wien till IMF, Världsbanken, GATT, WTO och Europeiska Unionen. Det är oumbärlig läsning för alla som vill förstå bakgrunden till samtidens neoliberala hegemoni.
En sak som alltid slår mig när jag läser texter om högerns ideologi är hur eteriska deras teorier är. De är formulerade i ett torn av rena tankar, utan kontakt med den verklighet den säger sig beskriva. De utgår från en falsk eller i grunden ovetbar premiss och postulerar sedan från denna ett normativt luftslott av önsketänkande. Neoliberalismens företrädare står som koloniala generaler lutade över världskartan med linjalen i hand. Med vaxade mustascher och putsade epåletter flyttar de pjäser och drar gränser, kivas lite över en bergskedja här eller en flod där; ett handelsavtal där, en överstatlig organisation där. Människor existerar inte i denna värld. De är abstrakta ting, soldater i ett fältslag eller monetära entiteter som kan exploateras; redo att offras för den ärorika sakens skull. Det är den sorgliga bild som frammanas i Slobodians nödvändiga bok.
Det kan vara min djupa aversion mot det ohöljda hyckleri, tillsammans med neoliberalismens uppburna ställning i Sverige, som animerar mig. För mig är denna metafysiska smörja av kvasi-religiöst grubbleri inget annat än neoliberalernas och libertarianernas desperata försök att grunda sina politiska och ekonomiska argument i en filosofisk tradition. Det övertygar inte mig. Jag ser fortfarande inget annat än naket egenintresse inlindat i vackra ord och högstämda fraser.
Jag sympatiserar själv med principen att metoden i viss mening är överordnad målet. Det skapar en obundenhet från nuets tyranni, och en grundläggande premiss att det inte bör finnas någon helig och oantastlig utopi vid vägens slut att sträva mot. Vägen, och konflikten, är målet. Men det måste ske med en humanistiskt grundad moral och en balanserad avvägning mellan teori och praktik. Ideologin och ideologins konsekvenser är två sidor av samma mynt. Dessutom måste intentionen alltid utgå från en position av omutlig oväldighet. Neoliberalismens kärna är allt annat än oväldig. Den sätter vissa av samhällets intressen före andras. Vilket är helt legitimt, så länge du inte försöker dölja det. All politik är moralisk, men neoliberalismens moral ligger enbart hos strukturen, inte hos de människor av kött och blod som existerar inne i strukturen. Det är samma blinda fläck som alla världsfrånvända utopier har gemensamt.
Adam Tooze framhåller en viktig poäng i sin recension av Globalists i Dissent. Vänstern spelar neoliberalerna i händerna när den endast fokuserar på politik och ideologi. Det är trots allt inom ekonomin som politikens viktigaste delar utspelar sig:
“But by failing to enquire into the actual workings of the system, the left has accepted Hayek’s injunction that economic policy debate confine itself to the most abstract and general level. Indeed, the intellectual preoccupation with the critique of neoliberalism is itself symptomatic. We concentrate on elucidating the intellectual logic and history of ideologies and modes of government, rather than investigating processes of accumulation, production, and distribution. We are thus playing the neoliberals at their own game.”
Samhället är en process som böljar fram och åter. Är det något denna bok visar är det hur mycket individer och ideologier faktiskt kan påverka förhållanden i samhället. Frågan är om de krafter som strävar efter ett utvidgat demos har samma förutsättningar? En invändning jag har sett som riktats mot boken är hur stort inflytande dessa enskilda individer som beskrivs egentligen hade, och om inte Slobodian balanserar farligt nära konspirationsteorins bråddjup? Det är en legitim fråga, men den sträcker sig över hela det humanvetenskapliga fältet. Ett exakt mått på inflytande eller kausalitet är inte möjlig att kvantifiera i de mjuka vetenskaperna. Och kanske omöjlig att göra i idéhistorien. Utan tolkning och kontext famlar omdömet blint. Samtliga avslöjande och skrämmande citat i boken är alla noggrant indexerade. Dessutom visar han hur de under lång tid faktiskt kämpade i motvind innan de fick den allmänna opinionen med sig.
Jag anser boken vara i högsta grad både banbrytande och avslöjande. Även om han är kritisk till neoliberalismen behandlar han sitt material respektfullt och rättvist. Den är konkret och detaljerad. Den fördjupar och breddar på ett osedvanligt kreativt sätt kunskapen och förståelsen för vår tids mest inflytelserika politiska ideologi. Den är till och med spännande. Efter att ha läst den går det helt enkelt inte att betrakta varken “liberalism” eller “neoliberalism” på samma sätt igen. Det är ett högt betyg på vilken bok som helst.
Idag dominerar den neoliberala ideologin världen. Som historisk ironi drevs neoliberalerna själva snarare av en malande vånda. Dess initiala ingivelse inspirerades av den risk som demokratins genombrott innebar, och en nostalgisk längtan efter en fördemokratisk tid. Alla deras ansträngningar strävade efter att mota ett annalkande hot, och att skapa strukturer för att stabilisera vad de ansåg vara en bräcklig och skör samhällssituation. Därmed står neoliberalismen fast förankrad på fel sida av historien. Quinn Slobodian har skrivit en viktig bok som kommer att läsas länge och refereras till ännu längre. Jag kan bara hålla med Mark Blyths så träffande beskrivning på bokens omslag:
“Slobodian’s investigation of how ‘Geneva school’ liberals sought to reinvent global liberalism so that capitalism could be made safe from democracy is a fundamental recasting of what modern liberalism is and whence it came, forcing us all who theorize on capitalism to rethink the very object of our study.”