Liberalismens förlorade heder – Kap. 5
Jag har ju aldrig gjort någon hemlighet av min djupa och uppriktiga antipati mot representanter för den svenska offentligheten. Det må gälla den politiska, ekonomiska eller mediala. Den politiska vänsterns representanter för att den har övergett sitt historiska mandat och existensberättigande att stå på de lägre samhällsklassernas sida och högerns för att de blåljuger när de påstår att de är de sanna företrädarna för samma klassers intressen. Men min största aversion reserverar jag för dilettanterna i den tjattrande klassen med sina vita väggar och svarta kläder för att de med berått mod och ömkligt uppsåt vägrar förmedla dessa grälla realiteter.
I denna sterila öken av stolt konformism står Ann Charlott Altstadt huvudet högre än de andra. Som ensam röst kritiserar hon helt korrekt vänstern från vänster. I en situation där de gamla positionerna är upplösta sedan länge är detta en helt nödvändig position för att förstå dagens samhälle. Men som idag är ytterst ovanlig, på gränsen till suspekt. Väldigt få skribenter med ett perspektiv från vänster har modet, viljan eller kunskapen att tänka självständigt, utan de auktoritära restriktioner som den moralistiska identitetsdiskursen eller kapitalets påbud föreskriver deltagarna.
I en insiktsfull text spårar hon vänsterns knäfall och högerns lismande transformering till Berlinmurens fall 1989. En så omfattande förskjutning av samhällets ideologiska självförståelse har förstås mer disparata och djupgående förklaringar än så, men hon sätter fingret på en av de mest centrala orsakerna: förvandlingen av högerpolitik (elitens egna intressen) från moraliskt dubiös last, till eftersträvansvärd dygd. Detta narrativ har byggts upp under lång tid, av många individer i många institutioner, med skandalöst passivt politiskt motstånd.
”Realsocialismens sönderfall gjorde liberaler av vänstern, men trettio år senare gör dessa nya konfliktlinjer att även liberaler kan kalla sig vänster. En framgångssaga som förstås förklaras av att den verkliga makten inte längre hotas. Tvärtom kan till och med makthavare legitimera sig själva som progressiva genom tomma slogans eller symbolhandlingar, som förr de realsocialistiska staterna.”
Hon avslutar som hon började, på topp:
”I samhället post 1989 sköter kapitalet ostört ekonomin medan vänstern tar hand om den ideologiska överbyggnaden och arbetarnas människosyn och skolning. En modern variant av den historiska kompromissen mellan arbete och kapital.”
Det är mitt i prick och jag skulle skratta om det inte vore så sorgligt och sant. Den utan jämförelse mest grundläggande motsättning i alla samhällen som organiseras enligt den kapitalistiska principen, är den mellan arbete och kapital. I denna naturliga och elementära konflikt har den ena sidan sedan länge lämnat återbud. För det politiska parti eller fackförening som säger sig stå på arbetets sida är detta faktum inget mindre än tjänstefel och grund till avsked på grått papper. Från detta monumentala historiska svek emanerar en större del av samtidens utbredda missnöje och frustration än någon av de inblandade har mod att erkänna.
En annan text av Altstadt som jag inte kan låta bli att nämna nu när jag ändå har henne på tråden är hennes episka sågning av Birgitta Ohlssons så kallade bok, Duktiga flickors revansch. Den är ett skolboksexempel på hur man med humor och lågmäld vrede punkterar pompösa liberalers grandiosa självöverskattning och fatala enfald om verklighetens beskaffenhet. För att inte tala om boken som ett exempel på den måttlösa institutionella kapacitet som existerar inom elitens vänkrets att tradera sitt skitsnack på en måttligt intresserad omvärld. De mediokra skola besitta världen.
Hon beskriver hur Birgitta Ohlsson går all-in med både det överklassfeministiska identitetskortet som den omhuldade myten om meritokratin. En myt dels som lösning på alla samhällsproblem, men kanske främst som argument att berättiga samhällets hierarkier. Alltså att rättfärdiga hennes egen plats i samma hierarkier.
”Så Ohlsson har ju inte konkurrerat på en så att säga riktig (arbetsmarknad)marknad utan gavs i stället tillträde till någon slags skyddad verkstad för marknadsförespråkare. Hennes karriär var alltså beroende av den borgerliga nanny-staten som klonar fram kadrer av ledarskribenter, debattörer och andra ideologiproducenter.”
Detaljerat och övertygande förklarar hon varför Birgitta Ohlsson är en stor, fet skitsnackande hycklare och varför hennes bok är ännu ett nedslående symptom på konsekvenserna av det incestuösa förhållandet mellan den politiska eliten och mediala eliten. Att prata skit är inte okej och varje gång skitsnacket visar sitt fula tryne är det varje anständig människas plikt att resa sig upp från tevesoffan och säga ifrån. Det gör Ann Charlott Altstadt. Det är lika viktigt som modigt.
Medan jag satt och skrev den här texten kom en länk på min RSS-feed till en snarlik analys av samtiden. Det är en recension av Matt Taibbis nya bok Hate Inc. på Naked Capitalism.
“While Frank’s topic was the abysmal failure of the Democratic Party to be democratic and Taibbi’s is the abysmal failure of our mainstream news corporations to report news, the prominent villains in both books are drawn from the same, or at least overlapping, elite social circles: from, that is, our virulently anti-populist liberal class, from our intellectually mediocre creative class, from our bubble-dwelling thinking class.”
/Nolle