Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel
Mats Alvesson
Atlas, 2011

tomhetens-triumfRedan innan den svenska sommaren kommit och gått kan jag kora 2015 års viktigaste bok på ärans och hjältarnas språk. Den kom ut redan 2011 och är professor Mats Alvessons hafsigt skrivna men blytunga genomgång av skitsnackets och ytans seger över omdömet och djupet. Tomhetens triumf är en exposé över den tid som är nu, där inget trams är för dumt för att sägas, allt nytt är bra och om bara ditt leende är tillräckligt stort kan du sälja vad som helst till vem som helst. Han bryter varken ny mark eller erbjuder nya insikter men ingen kan fly från denna vitbok över dumskallarnas sammansvärjning. En svensk akademiker som tänker själv och faktiskt har något viktigt och intressant att säga. Och som dessutom har den goda smaken att våga kritisera sin egen profession. Kors i något tak någonstans i alla fall.

Det är inga steppande fjärilar på boksidorna och upprepningarna är många men innehållets vikt förlåter allt. Detta är en ytterst viktig bok om de underliggande drivkrafterna i det senmoderna samhället där konsumtion är den enda och fundamentala idé som hela samhällets krympande tillgångar kretsar kring. Och för att rationalisera sitt eget berättigande i en tid av förtvinande förväntningar lurar organisationer sig själva och sin omvärld först att förväxla nollsummespel med egna vinster, sedan förhöja sina anspråk till komisk grandiositet och till sist skapar man Potemkinkulisser av illusioner för att blända och förvilla.

Om man vill hårdra argumenten påstår Alvesson att lögner, skitprat och självbefläckelse är en del av dagens företags och organisationers modus operandi och jag är i allra högsta grad böjd att hålla med. Det är en truism att säga att ytan tycks vara viktigare än substansen i dagens samhälle och att det sluttande planet blir allt brantare, men Alvesson visar tragiskt nog att klichén stämmer. Samhällskritiska institutioner omfamnar i lycksalig ignorans och med öppna armar okritiskt den för dagen säljande management-trenden. Det är ett sorglustigt drama att beskåda.

I en tid då våra materiella behov är tillfredsställda, åtminstone för två tredjedelar av befolkningen, blir konsumtionens syfte istället social, symbolisk. Vi konsumerar för att konkurrera med våra likar. En jakt på social positionering, bekräftelse och godhet. Vi konsumerar för att imponera på grannen, ett relationellt spel utan egentlig substans utanför vår egen strävan att klättra ikapp eller helst förbi våra vänners sociala status. De är på samma gång medtävlare och domare, precis som du själv. Det är inte de egna preferenserna som styr begären utan vad man tror de andra i den grupp man vill tillhöra och identifierar sig med, begär. Och poängen är att summan av allas strävan att klättra förbi alla andra är noll då varje vinst är någon annans förlust. All befintlig forskning visar att ökad materiell standard inte med automatik skapar högre grad av lycka. Någonstans på den materiella klättringen avstannar korrelationen med lycka.

Enligt Alvesson har grandiositet kommit att bli på svaret på samtidens försök att till en billig penning kompensera för den sociala nivellering som nollsummespelet inneburit. Om allt för många konkurrerar om samhällets frukter kan man i alla fall plocka de lägst hängande genom att ladda och gestalta fenomen så att de framstår som glamorösa och framgångsrika. Grandiositeten har förstås ett nära samband med att viljan att bli sedd och bekräftad. Christopher Lasch beskrev narcissisten som beroende av andra för att få sin självkänsla bekräftad. Vi vill bli förknippade med något prestigefullt snarare än med något plebejiskt, något med vikt och status. Inte med något trivialt eller vardagligt. Därför byter skolor namn på utbildningar, företag byter namn på arbetsuppgifter och alla får nya, fina titlar att ståta med. Allt utan att något i den bakomliggande verksamheten förändrats. Grandiositeten är individualistisk, precis som samtiden förespråkar.

Sista benet i hans trikolor av villfarelser är illusion, ett minskat intresse för vad man skulle kunna kalla för substans. Man ser substansen som något gott, det råder aldrig någon tvekan om att kvalitet alltid är att föredra framför kvantitet, men inte till vilket pris som helst. Det kostar betydligt mindre att förmedla illusionen av substans, en kuliss, en ordmassa, en föreställning som ger sken av något positivt, av kvalitet eller substans. Varför inte framsteg, rätt politisk åsikt, det goda, det sanna och det vackra; det som vi alla vill ha, det som vi vet är gott och ingen kan ha någonting emot? Vad får vi? En tornado av pseudohändelser och pseudohandlingar. Och det bästa med pseudohändelser är att eftersom de är skapade kan de formas för att tjäna skaparens egna intressen.

När Alvesson kommer in på hur man i arbetslivet och organisationer handskas med hans tre fantasier kan vi alla känna igen oss. För det första pratar man ofta om hur samhället förändras och att organisationen måste följa med i tiden. För det andra söker organisationer skapa en positiv bild av sig själv. För det tredje vill organisationer öka just sin grupps status och för det fjärde har vikten av “ledarskap” antagit metafysiska proportioner.

Orsaken till att dessa fyra myter har fått ett så stort inflytande är dessbättre inte alls svårt att förstå: just follow the fucking money! Många har dessa myter som sin enda – och mycket lukrativa – inkomstkälla. Tänk konsulter, reklam, PR, HR, journalister, mode; alla vars arbetsuppgifter består i att prata skit, ljuga och pådyvla omvärlden något den inte behöver. Men deras mantra är alltid detsamma: förändring är bra, det gamla är dåligt, vardagen är tråkig, framtiden är spännande. Nytt, nytt, nytt! Snabbt, snabbt, snabbt! Köp, köp, köp! Nu, nu, nu!

Och bullshitprosan frodas: man coachar, signalerar och förändrar. Ledningsgrupper coachas i knowledge management för att signalera tydlighet i sin värdegrund. Eller som Annie Lööf brukar säga: “Jag älskar att leda.” Min personliga favorit är förstås kompetensutveckling vilket väl vanligen betyder en dags PowerPoint-seminarium på en konferensanläggning på bekvämt taxiavstånd från Stockholms central. Med grupparbete på eftermiddagen och samkväm på kvällen för att personalen tillsammans ska bonda som ett team, utforma målen och dra åt samma håll. Sedan har vi implementeringen av verksamhetsstyrnings-system. Det sker genom en ledningsprocess som har en huvudprocess vars stödprocess nu ledningsgruppen coachar en ledare i att använda för kompetensutvecklingsarbetets fortlöpande implementering i best practice av core values.

Man kan skratta rått åt näringslivets infantila besatthet av management-svengelskan, ledarskapscoacher och uppblåst titelsjuka om det inte vore för det faktum att det är denna elit som på alla plan beslutar vad som kommer att ske och dessutom i kraft av sin relativa styrkeposition, trots sin diminutiva numerär, också i hög grad påverkar vad andra i samhället beslutar sig för att göra, tycka och tro. Yta, illusion och i synnerhet förmågan att tro på sin egen svada är de egenskaper som premieras.

Det är Alvessons tredje exempel i hur tomheten triumferar som ligger mig varmast om hjärtat: hur eliten får oss att tänka, handla och välja som de vill, inte som vi själva vill. Det som Noam Chomsky och Edward S. Herman så träffande kallade Manufacturing Consent, men som ursprungligen myntades av Walter Lippmann i hans bok Public Opinion från 1922. Alvesson frammanar ett samhälle där konsumtionen på alla sätt är central och konsumentens/kundens/medborgarens val är navet kring vilket samhällsmaskineriet snurrar. Det sägs ju att kunden är kung men vad händer om han är naiv, ignorant, foglig och manipulerad? Han exemplifierar med hur konsumtionens onda tvilling – reklamen – indoktrinerar och styr vårt tänkande.

I vårt nuvarande senmoderna, postindustriella samhälle, har våra materiella behov för länge sedan tillfredsställts. Nu är vi relationella varelser och konsumerar för statusens skull, för vår plats i den sociala hierarkin. Men om vi redan har allt, vad ska vi då köpa? På den frågan har systemet alltid ett svar: vad det än må vara vi kan tjäna pengar på. Men utan självklara behov tvingas säljarna använda allt grövre metoder för övertalning. Från att tidigare ha utnyttjat den indexreglerade fåfängan använder nu systemet i symbolismens tidevarv individens redan konstruerade fantasier om sig själv och hur den bör vara, göra och se ut. Men det kräver kunskap om personen inte bara på generell utan också på individuell nivå. Nästa steg blir förstås att använda all metadata vi själva genererar, samla in den, systematisera den och sedan sälja den till högstbjudande för att användas till att få oss att konsumera ännu några fler saker vi inte behöver. Men vänta nu …

Men samma slutsatser kan förstås sägas om viktigare val än vilka kalsonger eller jeans vi köper. Vilka myter vi väljer att tro på, vilka journalister vi väljer att lyssna på, vilka politiker vi röstar på när det är dags att välja. Allt detta beror i hög grad på vad som sägs i det offentliga rummet och vad som sägs i det offentliga rummet beror i hög grad på vad några få vinstdrivande företag och dess ägare tycker. Att kritik mot detta kund/marknadstänkande inte prioriteras är i detta perspektiv inte förvånande. Mediers raison d’etre är lika dubbelt som glasklart: de ska tjäna pengar åt sina ägare och samtidigt tradera sina ägares politiska åsikter. Dra in kosingen går väl lite knackigt i dessa dagar men det senare gör de med bravur. De är inte en del av lösningen, de är i allra högsta grad en del av problemet. Det är ett dilemma men numera finns så många alternativ till propagandamaskinen att valet är enkelt.

Kom ihåg att vi alltid har ett val. Vårt ansvar som individer är att sträva efter att göra detta val så genomtänkt och omdömesgillt som möjligt. Att inte bidra till entropin.