Jag kunde bara inte låta bli att låna GQs rubrik över den artikel om Ayn Rand som sedan en tid finns på nätet. Det är en svidande elak men rungande rolig vidräkning med den kult som skapats kring Ayn Rand och hennes objektivism. Den pseudofilosofiska rörelse där naken egoism och övermänniskoideal förenas, och på ett för mig obegripligt sätt lyckats bli accepterad och vars anhängare man kan hitta på de mest uppburna platser. Hennes språk är torftigt och repetitivt, personteckningarna grova och förutsägbara men värst av allt, hennes patologiska självöverskattning, som till en början mest är komisk, övergår snart till obehaglig förvåning över hur någon med både så platta som ogina idéer kan ha blivit så populär.
Direkt obetalbar är det brev som Ayn Rands saxofonspelande lärjunge, sedermera mångårig centralbankschef, Alan Greenspan skrev till New York Times efter att de levererat en syrlig recension på hennes bok “Atlas Shrugged”:
To the editor:
“Atlas Shrugged” is a celebration of life and happiness. Justice is unrelenting.
Creative individuals and undeviating purpose and rationality achieve joy and fulfillment.
Parasites who persistently avoid either purpose or reason perish as they should.
Alan Greenspan
Så talar de vars världsåskådning en gång för alla är huggen i sten, oföränderlig och evigt sann. Så talar klerker ned till de som ännu icke skådat ljuset. Det ljus som skall frambringa evig lycka i evinnerlig tid. Många stora ord samtidigt, utan precision kan de betyda vad som helst, vad du vill. Hämndfull och nedgörande mot de som inte accepterar och håller med. I sanning skrämmande ord.
I New York Times recenseras samma bok som GQs artikel inspirerats av men där håller man sig inom ramarna för vad den gamla damen tillåts göra.