Det gamla talesättet “Buy on the rumour, sell on the news” gäller inte längre. Enligt FT är “Buy on the summit, sell on the communiqué” mer korrekt under rådande omständigheter. Det är svårt att inte hålla med. När skuldkrisen sveper fram gäller varken fundamentala eller tekniska samband längre. Nu är det istället folkvalda politiker tillsammans med teknokrater på centralbankerna världen över som till stor del styr över tillgångspriserna. Man kan tycka vad man vill om det men det blir i alla fall svårare att basera investeringsbeslut på. Grundregeln under sådana omständigheter bör också mana till försiktighet. Säsongsmässigt är inte heller sommaren en bra tid för aktier. Det vore inte heller orimligt att anta att krisens konsekvenser snart börjar synas i företagens orderböcker. Den här nedgången har nog inte helt värkt ut och jag väntar in lägre nivåer till hösten. Bra det, då kan jag med gott samvete stänga av skärmarna och gå ut i solen, eller regnet.

Man kan på goda grunder ifrågasätta sundheten i det rally vi har haft på aktiemarknaden sedan botten hösten 2008. Hur stor del har egentligen berott på olika monetära lättnader från välmenande centralbanker, eller monetary morphine som FT kallar det?

“Call it monetary morphine. The market has become addicted to receiving regular doses of help from central banks. Be it quantitative easing by the US Federal Reserve and Bank of England or the European Central Bank’s bond-buying and cheap loans for banks, risky assets such as equities have responded positively to any support over the past four years even if the sugar high has eventually worn off.”

De avslutar artikeln på följande sätt: “That leaves investors worried both about going cold turkey and the efficacy of a new shot in the arm. Either way, the recent rally in stocks appears to be on shaky foundations.”

Barry Ritholtz är inne på liknande tankar.

“It seems the QE drug requires greater doses administered ever more frequently, yielding an increasingly weaker liquidity high. All addicts experience this. Every subsequent hit of that sweet, sweet junk yields a less intense high. It takes more and more stuff to achieve the same effect, leading to an increasingly strong addiction to substances that are very bad for the overall health of the body, but damn, that shit feels good! At least, until the withdrawal pains kick in, followed by hallucinations. (And the dry mouth, I really hate that).”

Han har också ett diagram från The Chart Store som säger mer än jag vet inte hur många ord.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.