Liberalismens förlorade heder – Kap. 7

På förstasidan i senaste numret av Respons sitter en medelålders man med begynnande flint och grå kostym. Han har en grå slips runt halsen, en fyrkantig portfölj bara en byråkrat kan älska står på golvet bredvid honom. Väggen bakom honom är grå, den snörräta raden av stolar likaså. Som kontrast är en fönsternisch centralt placerad i bilden. Mot en blå himmel med några vita moln ståtar en gräll neonskylt med texten “Welcome to Fabulous Free Market.” Ovanför denna tablå proklamerar rubriken: “Drömmen om det fria och gränslösa valet – Nu skrivs historien om nyliberalismen och hur Sverige tog steget från folkhem till avreglering.”

Det underliggande budskapet kan inte missförstås: före det neoliberala systemskiftet som inleddes på åttiotalet och genomfördes med full kraft efter den inhemska finanskrisen på nittiotalet, var Sverige ett outvecklat bakvatten någonstans mellan DDR och Albanien; inskränkt och reaktionärt, bonnigt och efterblivet; fult, gubbigt och sossigt. Som reaktion på detta kvävande semi-socialistiska samhälle svängde pendeln. Först till liberalismens lyckorike, men kraften i förändringen gick inte att stoppa och snart hade pendeln svängt lika långt i motsatt politisk riktning; mot radikal neoliberalism och bokstavstrogen marknadsfundamentalism. Men håller denna binära och subjektslösa historieskrivning verkligen för en närmare granskning? Att tidningen vill få oss att tro det är uppenbart. De två texter som tidningens “Temanummer” består av komplicerar lyckligtvis frågan. Men Jenny Anderssons text väcker lika många frågor som den besvarar. Mer om det senare.

Respons chefredaktör Kay Glans visslar dock glatt när han obekymrat understryker förstasidans förenklade budskap. Enligt devisen anfall är bästa försvar påstår han, utan att darra det minsta på manschetten, att ingen förstod något medan det hände: “Vi förstår en epok först när den är förbi. Detta gäller nog också nyliberaliseringens era, vars historia det nu – som framgår av temat i detta nummer – är dags att börja skriva.” Låt mig inskärpa hur spektakulärt felaktigt detta påstående är. Det är obscent, infantilt och, ärligt talat, oanständigt. Man häpnar över detta nakna försök att skriva om historien till sin egen fördel. Om detta är vad den inbäddade kulturella eliten har att erbjuda omvärlden är sakernas tillstånd om möjligt ännu värre än vad jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig.

Att han har mage att påstå att ingen visste, att ingen förstod, att ingen opponerade sig, är ett medvetet försök att så tvivel om i vilken riktning skulden bör sökas. Det är fegt, ömkligt och djupt intellektuellt ohederligt. Men på samma gång i allra högsta grad mänskligt. Varför är det så sällsynt att någon tar ett personligt ansvar för sina tidigare åsikter när historiens vindar vänder? Det är ingen hemlighet att det är svårt att erkänna att man haft fel. Speciellt när så många påpekade redan när åsikten framfördes, att den inte hade någon grund i verkligheten. Det tar emot, det gör ont. Hela kroppen protesterar. Och glöm för all del inte Upton Sinclair’s klassiker: “It is difficult to get a man to understand something, when his salary depends on his not understanding it.”

Trofast och resolut fortsätter han enträget att gräva hålet han står i ännu djupare: “En mer systematisk uppgörelse med den dogmatiska tron på marknadslösningar återstår förvisso, men det är ändå tydligt att en pendelrörelse bort från avregleringar och åtminstone aspekter av globaliseringen har tagit fart.Jag vet knappt var jag ska börja! Ingen vuxen människa med det minsta intresse för politik och samhällsutveckling kan vara så här ignorant. Om den massiva ideologiska, akademiska och politiska oppositionen mot dogmatiska marknadslösningar inte kan kallas systematisk har ordens betydelse helt upphört. Att den politiska rörelse som förespråkar dogmatiska marknadslösningar däremot fullständigt dominerar det offentliga samtalet betyder inte att kritik aldrig har funnits. Bara den som antingen är döv och blind, delar denna ideologi eller aktivt medverkat till att sprida denna politik kan tro på detta påstående.

Metaforen med pendelrörelsen är också missvisande. En pendel rör sig av sig självt och vänder av sig självt när energin i rörelsen tar slut. Den förklaringen utelämnar helt de krafter som drivit utvecklingen; vilka de var och hur starka de var. Kay Glans vill få oss att tro att samhällsförändringar bara råkar hända, och nu har “pendeln” svängt. Politiska partier, medier, intresseorganisationer, allt får stå tillbaka för denna extremt förenklade och reduktiva “pendelrörelse”. Det är en historieskrivning helt utan förklaringsvärde annat än som exempel på hur en del av pendelrörelsens primum mobile, den mediala, nu desperat försöker dölja sina spår och ta kontroll över narrativet.

Han börjar omedelbart så tvivel om den neoliberala samhällsomvandlingen som ett elitprojekt: “En del forskare ser nyliberaliseringen som en revolution uppifrån och lyfter internationella nätverks och organisationers betydelse.“ Till och med denna milda antydan om de bakomliggande krafterna till samhällsomvandlingen tycks ligga allt för nära sanningen. Han ser sig tvingad att genast inflika ett förbehåll: “De har förvisso haft inflytande, men som Jenny Andersson påpekar i sin essä, fattades många avgörande beslut i utvecklingen av personer som inte ingick i dessa nätverk eller var nyliberaler i egentlig bemärkelse.”

Men det är detta påstående som jag verkligen reagerar på: “Det fanns också en bred folklig förankring kring reformer som utlovade valfrihet och materiellt välstånd.” Detta är rent önsketänkande. Att det fanns en folklig förankring hos den del av befolkningen som dels delade den politiska uppfattningen, och dels skulle komma att gynnas av de reformer som utlovade valfrihet och materiellt välstånd, är en banal truism. Menar han verkligen att det är något som politiker normalt inte lovar? Att en normal politisk slogan lovar inskränkt frihet och sänkt materiellt välstånd? Vem försöker han lura med detta egentligen? Hyser han så svagt förtroende till sina argument att han känner sig tvingad att leta i sumpen efter gamla och kasserade?

Sedan övergår han till att försöka vara analytisk och djuplodande, men framstår mest som högtravande och undvikande. Samhällsförändringar är “sammansatta”, han hänvisar till Daniel Bell och säger att kapitalismen kännetecknas av en ”cultural contradiction”, men att “kapitalismen” hanterat den framgångsrikt. Nu finns det “effektiva” metoder för att motivera och kontrollera arbetskraften. “Tekniken” övervakar och mäter insatser, och “anställningsformer” har utvecklats för att skrämma arbetstagaren till lydnad av rädsla för att bli “avhakad”. Taylorism, tidsstudiemän, ackord och exploatering tycks vara okända begrepp för högerns tänkare. Den här lydiga boklärda kan inte ha tillbringat speciellt mycket tid på andra platser än vid sitt skrivbord om han tror att detta har någon som helst inverkan på en arbetstagares motivation.

Man kan här lätt få intrycket att detta är något, igen, som bara har hänt. Att kapitalismen bara haft tur att denna samhällsutveckling gynnat kapitalägare och företagen på arbetstagarens bekostnad. Han vet rimligen bättre än så, men föredrar att dra en handtralla inför öppen ridå. Detta är förstås en politiska riktning som kapitalismens företrädare alltid förespråkat och drivit. Dessutom har varje politiskt parti, över hela det politiska spektrat, antingen aktivt uppmuntrat, borgerliga, eller underlåtit att opponera mot, socialdemokratiska, daglöneriets och herrskaps- och tjänstefolkssamhällets återkomst. Den svenska arbetsmarknaden har som ett resultat av detta regredierat till en tid före demokratins genombrott. De har alla okritiskt anammat amerikanska teknikbolags fagra löften om frihet och flexibilitet när de på nytt uppfinner hjulet och kallar det innovation. Ivrigt påhejade av samma ideologiskt lojala mediasfär som Kay Glans representerar. Framtiden är här! Tekniken ska rädda oss alla! Halleluja!

Hans försök att lansera kålsuparteorin kulminerar i detta stycke: “Vänstern och kapitalet har faktiskt suttit i samma båt här; båda har attackerat gränser, framför allt de nationella, och denna politiska kniptångsmanöver har befäst globaliseringsideologins triumf under denna period.” Denna teori är väldigt populär idag och florerar internationellt under namnet ”Horseshoe theory”. För ett otränat öga kan den vid första anblicken utstråla en viss kredibilitet, men faller vid närmare granskning samman precis som hans övriga lika porösa påståenden. Den implicerar att den politiska vänstern har lika stort ansvar som den politiska högern. Det är en flitigt använd åsikt bland de som gärna vill framställa sig själv som den förnuftiga mitten, och samtidigt distansera sig från vad de hävdar är politisk extremism. Samtidigt underförstås att denna extremism är ekvivalent på båda politiska kanter. Med detta trolleritrick slår man tre flugor i en smäll. Dels smiter man undan det egna ansvaret eftersom man står till höger. Dels distanserar man sig själv från den åsikt som man nu inser är förbrukad, och dels späder man ut det egna ansvaret genom att också ta med sig sin politiska motståndare, vänstern, i fallet. Det är lika briljant som det är frånstötande.

I sista stycket skriver han, “Att nationalismen åter kommit upp på agendan beror inte bara på högerpopulister och på att stora väljargrupper blivit allt mindre övertygade om invandringens positiva effekter.” Mer korrekt är förstås att stora väljargrupper alltid varit mindre övertygade om massinvandringens påstått positiva effekter, men blivit ignorerade, och värre, utpekade som onda, utan varken heder eller ära: oförbätterliga. Med den store statskvinnan, feministiska ikonen och Queen of Warmongers, Hillary Clintons bevingade ord, “Basket of deplorables.”

För att verkligen sätta spiken i kistan för sina hemmasnickrade teorier om “nationalismens” återkomst skyller han på, Kina! Eftersom den kinesiska statskapitalismen agerar utifrån en nationell agenda, tvingar den andra nationer att ompröva sin egen öppenhet.” Han tror alltså att av alla länder i världen är det bara Kina som agerar i sitt lands intressen! Det är en synnerligen långsökt förklaring som trots sin absurditet känns plausibel i denna pinsamma sörja av snömos och efterhandskonstruktioner. Frågan är om högern nu håller på att ersätta den urgamla rysskräcken med en uppdaterad variant av den Gula faran? En yttre fiende, påhittad eller ej, tjänar många syften för den som vet hur man gör.

Kay Glans journalistiska gärning har kännetecknats av enastående personligt hjältemod och rådig djärvhet för sina farofyllda avslöjanden om vänsterns skuld i Svenska Dagbladet. Han har varit betald propagandist för näringslivets intressen som chefredaktör för Axess Magasin där han ytterst förtjänstfullt marknadsförde neoliberalismen som den förnuftiga och rationella enda vägens politik. Han är med andra ord själva sinnebilden för en av högerns alla inhyrda talesmän som i åratal ägnat spaltmeter efter spaltmeter åt att med harm och spelad indignation fäktat sina pennor mot Relativismen i det Stora Ärorika Kulturkriget, men aldrig med ett ord kritiserat en annan – och epistemologiskt mer tveksam – sorts relativism: den ekonomistiska. Med vetenskapligt dubiösa teorier är denna relativism betydligt mer inflytelserik i samhället än vad hela generationer av förvirrade genusvetare byggt sina akademiska och mediala karriärer på. Det vore klädsamt av Kay Glans att erkänna sin egen roll och delaktighet i denna medvetet manipulerade masspsykos. Det viktigaste är uppenbarligen inte vad som sägs, utan vems intressen det som sägs tjänar.

På samma sätt som bokstavsvänstern tvingats krypa till korset är det dags för tokhögern att göra samma sak. Men det kommer aldrig att ske av den enkla anledningen att de är beroende av etablissemanget för sin utkomst. Så länge den etablerade makten betalar, kommer vi att tvingas läsa vad den vill att vi ska läsa: innehållslösa litanior, forcerade förklaringar och politiska credon hjälpligt maskerade som “analyser”. Det är därför extrema ideologier från höger är så mycket farligare än deras motsvarighet från vänster. Tokhögerns åsikter konvergerar med maktens ideologi och dess inflytande kommer alltid att vara oerhört mycket större än de förklaringar och ideologier som står i opposition till denna.

Rubriken på hans ledarkolumn är “Dags för bokslut över nyliberaliseringen”. Om huruvida det av Riksbanken finansierade bokslutet över vad de kallar “nyliberaliseringen” av Sverige kommer att lyckas eller inte återstår att se, men Kay Glans är sällsynt illa lämpad att förmedla eventuella resultat. Räven och hönshuset und so weiter. Hans korta text fullkomligt svämmar över av förenklingar och generaliseringar, glidningar och rena förfalskningar. Realliberalerna är efter teorins slutgiltiga sammanbrott tömda på idéer. Det enda som nu återstår är att efterrationalisera sina egna handlingar. Och det är aldrig en vacker syn.