När man läser rubriken till Margit Richerts bidrag till debatten väcks en förhoppning när hon antyder att vad liberalismen innebar tidigare, idag är något helt annat. Det är en extremt viktig insikt eftersom ordet upprepas som ett mantra av alla och envar, men ingen bemödar sig om att förklara vad de menar med det. Det tas för givet att ”liberalism” står för det moraliskt och politiskt goda. Det enda du behöver göra efter att utropat dig själv och dina argument som liberala är att hävda att alla som inte håller med, det må vara från vänster eller höger, är ”illiberala” och därmed onda. Hela diskussionen upphör, ingenting går längre att säga. Det goda står mot det onda. Den taktiken tror jag de flesta har genomskådat vid det här laget.

Margit Richert – Liberalismen har gått från ansvarsfull till omänsklig

Men redan i första stycket falnar min initiala glöd när hon skriver: ”I dessa skiktningarnas tidevarv tycks de flesta ense om åtminstone en sak: liberalismens död.” För brödskrivande hobbytänkare är det alltid ”brytningstid” eller ”övergångstid” eller ”en ny era”. Om det används för att överdriva något påstått hot i samhället eller för att påskina hennes unika insikt i frågan låter jag vara osagt. Vad exakt det är som skiktas skulle jag dessutom gärna vilja veta. Hon använder sedan Johan Norberg som representant för liberalismen och identifierar därmed förtjänstfullt vilken liberalism hon pratar om: neoliberalismen. Men att det skulle glesna i leden bakom honom är inte sant. Det är bara att öppna valfri så kallad liberal tidning vilken dag som helst i veckan. Med hela den politiska och ekonomiska makten i ryggen lär leden snarare slutas. Man biter inte den hand som föder en.

Men det är förstås påståendet om liberalismens död som jag reagerar starkast på. Ingenting i debatten om liberalismens kris är mer sakligt ogrundat än det. Inte några av de politiska partier, varken här hemma eller utomlands, har backat en tum från någon av sina realliberala principer. Tvärtom vill jag hävda. Vilket förstås beror på att neoliberalismens teori och praktik sammanfaller på öret med det dominerande intresset på arbetsmarknaden, samt de politiska partier som representerar dem. Hon återkommer till den liberala ideologins död senare, men säger i samma andetag att ”realpolitiskt lever liket.” Teorin är alltså död men praktiken lever. Men eftersom teorin föregår praktiken kan inte teorin vara död.

Hon fortsätter: ”Än råder skattesänkningarnas förlovade tid, än koncentreras kapitalet. Skillnaden är att ingen längre tror på nedsippringsteorin.” Första ledet är förstås sant, men det andra är det inte. Det är ingen skillnad alls då ingen någonsin trott på nedsippringsteorin. Den har, tillsammans med många andra påhittade teorier inom ekonomismen, använts som fikonlöv av eliten när de tranformerat samhället i önskvärd riktning. De kan ju inte säga sanningen: ”Tyvärr måste delar av samhället sjunka ned i kriminalitet och subventioner, daglöneri och precariat. Det är beklagligt men nödvändigt. Det är helt enkelt bara så den meritokratiska liberala demokratin fungerar. Dessutom tjänar alla på det i längden. Och alternativet är Venezuela eller Nordkorea. Det vet ju alla. Tyvärr, men så fungerar världen.” Du hör ju själv, inga valvinnare direkt. Att framställa sig själv som frihetens och humanismens banerförare är en betydligt bättre strategi.

Inte mindre än två gånger påstår hon att neoliberalismen är en optimistisk ideologi. Det är ohistoriskt och missvisande och hör samman med att de under senare år ändrat taktik. Som bland annat Quinn Slobodian visat i sin bok Globalists är kärnan i neoliberalismen inte laissez-faire och en osynlig hand som ordnar allt till det bästa, utan en högst medvetet planerad statsapparat i företagens och kapitalets tjänst. Allra helst på global eller federalistisk nivå för att skydda företagen från den lokala demokratin som har en irriterande tendens att inte alltid hålla med den ekonomiska eliten. Från att aktivt förespråka företagens och marknadens primat, har de i takt med att ideologins konsekvenser i neoliberalismens kärnländer blivit allt svårare att dölja, förskjutit fokus till delar av världen som är på väg att hinna ikapp väst ekonomiskt och använder dem som exempel på sin ideologis överlägsenhet. Johan Norberg och de andra sirenerna må ha skiftat tonart, men melodin är densamma.

Hon skriver att unga idag växte upp ”mot bakgrund av en förödande finanskris, som effektivt omfördelat resurser från de fattigare till de rikare.” Det är helt korrekt, men igen, missvisande. Det mest intressanta är inte de tio åren efter finanskrisen utan de tjugo åren som föregick, och låg bakom, finanskrisen. Vilket hon också erkänner senare när hon skriver att ”Vår epoks stora omvälvning med avregleringar, privatiseringar och nedskärningar kan ha inletts när Ronald Reagan sa att ”staten är inte lösningen, staten är problemet.” Kan ha? Kan ha! Skiter björnen i skogen? Har påven en lustig hatt? Har skribenterna på Svenska Dagbladet en klausul i sina anställningskontrakt som stipulerar att om de mot förmodan framför kritik mot tidningens officiella ideologi måste de lägga in förmildrande reservationer?

Precis som Anders Q Björkman skriver hon från ett perspektiv där det materiella överflödet är norm. ”Vi shoppar som aldrig förr…”, ”överallt kan vi köpa saker vi inte vill ha…”, och hon avslutar: ”Vi äldre har börjat vakna upp från ruset, till en mardrömsbakfylla där våra barn börjar ställa oss till svars. Hur kunde vi sälja ut deras framtid för billig palmolja och rätten att få sitta ensam i en bilkö?” Att det finns gott om människor i dagens Sverige som inte har råd att gå till tandläkaren, än mindre sitta ensam i en bilkö på Essingeleden och älta sitt dåliga samvete tycks inte föresväva henne. Hon tar helt enkelt för givet att alla har ett överflöd att vantrivas i.

Hon påstår att vi först nu vaknat upp från ruset, men det kan bara någon med kompletta ideologiska skygglappar eller djup och fullständig ignorans om modern samtidshistoria hävda. Denna samhällsutveckling har skett helt i öppen dager; i laga demokratisk ordning med kritik och överlagda argument dokumenterade, bordlagda och bortglömda. Och förlåt om jag är cynisk, men jag tvivlar på att det är de unga som ska rädda oss. Jag ser inga tecken på att indoktrineringen och internaliseringen av varumärkesfetischismen är på väg att minska. Skrämmande naivt och okritiskt tror de att vinstmaximerande företag är deras vänner när de frivilligt lämnar över sina liv till privata monopol att exploatera i penningens och övervakningskapitalismens namn.

När hon ska knyta ihop säcken blir det mer än lovligt förvirrande: ”Svaret blir ett utsträckt långfinger i form av högerpopulism som lovar att allt blir bra igen om vi bara blickar bakåt och sparkar nedåt. Alternativet är rimligtvis för smärtsamt: att erkänna att vi faktiskt fuckade upp, och det med besked. Ilska är en lättare börda än ånger.” Den gamla demonen populism dras fram för att signalera ”liberal” måttfullhet. Men vi hade inte haft demokratiska samhällen om det inte varit för populismen. Populism betyder folkligt missnöje. All offentlig makt utgår väl från folket? Har jag missförstått något här?

Att blicka bakåt insinuerar hon är något negativt. Men det beror helt på vad man menar med att blicka bakåt. Precis som när neoliberala företrädare säger att de vill ”reformera” arbetsmarknaden kan det betyda i princip vad som helst. Reformera låter ju progressivt och bra men det betyder ju i den kontexten inget annat än sänkta löner och försämrad trygghet. Om dagens tillstånd inte är helt tillfredsställande, vilket hon tycks hålla med om, kanske man inte ska fortsätta i tangentens riktning. Ett alternativ är ju då att se sig om i tid och rum efter tillstånd där det folkliga missnöjet var, eller är, mindre. Det är likgiltigt åt vilket håll man blickar, om man inte reflekterar över vad man ser. Som vanligt är det innehållet i begreppet eller påståendet som är det viktiga, inte vilket kön det har. Att den neoliberala högern sparkar nedåt har hon ju förstås helt rätt i.

Efter att ha identifierat det högerpopulistiska långfingret som med enkla lösningar lovar upprättelse, säger hon att det vore för smärtsamt att erkänna att ”vi faktiskt fuckade upp.” Jag kan förstås ha fel, men det ser ut som hon betraktar ”högerpopulismen” och ”vi” som identiska. Det blir tydligare när hon säger att ” Ilska är en lättare börda än ånger.” Men det påståendet skapar bara fler frågor. Är det alltså samma personer som känner ånger som också känner ilska? Den grupp som känner ånger måste rimligen skiljas från den som känner ilska. Eller menar hon vad hon skriver, att det är en och samma person som när den kognitiva dissonansen plågar henne, väljer ilskan? Men är inte den ilska vissa upplever, åtminstone delvis skapad av de konsekvenser och beslut, andra har tagit, och det är dessa som nu känner ånger?

Jag kan vara generös och med lite god vilja förstå vad det är hon försöker säga, men när man inte klart och tydligt förklarar vad man menar; när man inte differentierar mellan olika grupperingar, klasser och åsikter i samhället, utan bara hänvisar till ett förnumstigt ”vi”, ökar otydligheten på förklaringens bekostnad. Det förenklar komplicerade skeenden på att förödande fördummande sätt. Detta i en tidning som påstår sig vara ”Sveriges kvalitetssajt för nyheter.” Låt mig vara diplomatisk och säga att deras definition av intellektuell kvalitet skiljer sig radikalt från min.

Hon säger att medelklassen nu börjat efterfråga de värden liberalismen inte kan skapa. Men det beror helt på vilken sorts liberalism man menar. Den rådande realliberalismen kanske inte skapar vad medelklassen efterfrågar, men det finns många andra typer av liberalism. Margaret Thatcher och Carl Bildt har fel, det finns alternativ. Hur många som helst faktiskt. I en demokrati, till och med i en liberal demokrati, bestämmer vi själva vilken sorts liberalism vi vill ha.

Det är symptomatisk, om än helt naturligt, att hon bara nämner medelklassen. Det är den enda klass den tjattrande klassen kan använda. Om de hänvisar till överklassen eller underklassen riskerar de att klassas (!) som klassfiende till den egna klassen (!!). Därför är det säkrare att använda det i praktiken meningslösa begreppet ”medelklass”. Jag hävdar bestämt att det helt enkelt inte går att diskutera politik eller samhällsutveckling om man inte använder det socioekonomiska begreppet klass: ekonomisk klass, social klass eller kulturell klass. Vilken klass driver vilka politiska förslag? Det är egentligen det enda man behöver veta. Vilka grupper vinner alternativt förlorar på olika politiska förslag måste analyseras. När realiberalismen sänker golvet i samhället är det inte de i mitten av den socioekonomiska trappan som drabbas hårdast, utan de längst ned. Men i Svenska Dagbladets värld, den värld som Margit Richert tillhör och skriver för, finns ingen arbetarklass, än mindre någon underklass. De är falsifieringen av en politisk ideologi och måste följaktligen tänkas bort.

En annan sak som medelklassen nu efterfrågar men som liberalismen inte kan skapa är enligt Richert frihet från ”… ansvarsutkrävande i form av rättssäkerhet och likhet inför lagen. Vi ser det i Bolsonaros Brasilien, Duertes Filippinerna och Orbáns Ungern. Dessa mäns maktanspråk kan inte gärna kväsas med en nyliberal ideologi vars själva grundidé är politikens vanmakt och kapitulation inför marknaden.” Jag kan för lite om både Duertes som Orbáns ekonomiska politik, men Bolsonaro är nära allierad med den ekonomiska eliten och kommer nu att genomföra drastiska neoliberala reformer, alltså just den politik som hon hävdar att Bolsonaro vann val på att motarbeta. Och låt mig upprepa: neoliberalismens grundidé är inte ”politikens vanmakt och kapitulation inför marknaden.” Den är tvärtom att konvergera politikens makt med marknadens. Det är något helt annat. När makt och pengar är inblandade sker ingenting av en slump.

Jag har haft väldigt svårt att skriva om Richerts text; den är så hal, så förvirrande och så snårig att jag undrar om det möjligen är medvetet gjort. Vad är motsatsen till stringent? Så vill jag beskriva den; icke-stringent. Hon blandar tafatta försök till analys med motsägelser; ren okunskap om centrala begrepp med en uppenbar ovilja att löpa linan och osmälta halvsanningar med för dagen populära signalord. Det skapar en aura av koherens och förklaring, men är i själva verket ett simulacrum.

Som sådan är hennes text ett utmärkt exempel på dagens svenska intellektuella diskurs. Den här kombinationen av okunskap, förenkling och ideologisk blindhet är som ett virus i samhällskroppen. Den sprider sig. Först sakta och omärkligt, sedan i en allt högre takt till en kritisk punkt när den till slut tagit över och blivit självklar, normal. Sedan också en norm att följa. En del av problemet snarare än en lösning på densamma. Långsamma och välgrundade tankar baserade på kunskap och omdöme har ersatts av banal och billig kolumnistik.