J’Accuse…!

Svenska Dagbladet tröskar den trötta följetongen “Liberalismens kris” ännu ett varv, och tidpunkten kunde inte vara bättre vald. Det ger mig en förevändning att slutföra mitt eget bidrag till genren som jag påbörjade när Dagens Nyheter för ett par år sedan bjöd in sina närmaste vänner att på sedvanligt manér å liberalismens vägnar briljera i ordvrängeriets ädla konst. Och eftersom jag tillbringar den närmaste tiden på en ö någonstans i Egeiska havet har jag tid, och förhoppningsvis inspiration, att grubbla på elakheter i frågan.

Jävlar vad det stinker när förlorarna skriver historien. Det dras ifrån och det läggs till, det förskönas och det förminskas, men framför allt selekteras det bland minnena. Blicken fladdrar när gamla försyndelser sopas under mattan medan samma gamla trötta retorik upprepas. De stora orden, nu tömda på mening och innehåll, putsas ömt och hålls upp till beskäftig beundran: frihet, rättvisa, demokrati, liberalism; ord som alla, från höger till vänster, använder som sina. Hur är det möjligt? Hur kan politiska opponenter applicera samma begrepp på så disparata ideologier? Gäller inte logiska lagar längre? Självfallet gör de det, men det handlar inte om logik längre. Det är lömskare än så.

Alla vet vad orden de använder betyder, men de skiter helt enkelt i det. I krig, kärlek och dagens amoraliska politik helgar ändamålen alltid medlen. Någon annan förklaring till denna atrofiering av strävan till sanning och ärlighet finns inte. Att känna ansvar för sina handlingar tillhör idag en svunnen epok. Och den största skulden, förstås utan varken egen förskyllan eller vilja att ta ansvar, faller blytungt över liberalismen. Men företrädarna framhärdar, som om ingenting alls har hänt, sin ideologis ovillkorliga överlägsenhet. Hyckleri var ordet jag sökte. Och fann!

Stina Oscarson – Politikerna har slutat tro på folket

Eftersom det var Svenska Dagbladet som fick mig att återvända till tangentbordet börjar jag där. Först ut var Stina Oscarson. Hennes vindlande text är ett utmärkt exempel på hur den svenska offentliga diskursen är bra på att prata utan att säga något. Hon går ut hårt och snubblar rejält redan i inledningen. Det kan ju förstås vara någon redaktör som lagt ord i hennes mun, men inget i den efterföljande texten tyder på det. Hon använder liberalism i dess bredaste och mest meningslösa betydelse; som om det vore ekvivalent med demokrati eller att demokrati inte vore demokrati utan prefixet liberal. Hon säger sig vilja förstå hoten mot den liberala demokratin, som om ”liberal demokrati” är det ideala politiska urtillstånd vi alla strävar mot. Som vi en gångs tycks ha haft då hon lägger förklaringen till syndafallet när politiken upphörde att tro på människan. Den ”liberala” politiken förmodar jag att hon menar. Men då kunde man lika gärna, kanske med bättre precision, använda den ”socialdemokratiska” politiken. Det är ju inte direkt för lite ”liberalism” vi nu skördar frukterna av. Det är ju för mycket.

Det finns bara en sorts liberalism i Sverige idag, och det är neoliberalism med dess systerideologi, libertarianism. Neoliberalismen för företagen och dess svans inom politiken och libertarianismen för intellektuella på högerkanten att skruda sig i när de vill framstå som rebelliska men klarsynta ikonoklaster. De så kallade liberalerna försöker nu desperat distansera sig från dessa ismer de omhuldat och propagerat för så länge men ärligt talat, vem tror de att de lurar? Jag har sett hycklaren i ögonen och dess namn är Annie Lööf.

Hon undrar när nedmonteringen av den liberala ideologin startade och svarar att det skedde när krav på hårdare tag började krävas i samhället och använder som exempel de betonglejon som placerats ut efter attentatet på Drottninggatan. Jag placerar början på nedmonteringen av demokratin betydligt tidigare än så. Jag hävdar att det skedde när politikens roll i samhället övergick från en inklusiv tanke om alla medborgares bästa, till att endast se negativa friheter som samhällets högsta goda. När samhället avpolitiseras förskjuts makten från en delibererande representativitet till en odemokratisk teknokrati, tillsatt av osynliga intressen. Vilkas makt förstärks som en konsekvens av att ansvaret för besluten fördunklas. Och nu undrar de varför folket är så arga! Det är inte någon ogripbar konservatism som med hugg och slag nedmonterar den ”liberala” demokratin. Det är realliberalismen självt som steg för steg, i val efter val, nedmonterat demokratin. Om man inte insett detta efter fyrtio år har man mycket kvar att lära.

Oscarson säger sig fråga runt och hennes umgänge avslöjar brutalt hennes smala referensramar. När vuxna människor inte vet vem Gorbatjov är kanske det är dags att se över sin bekantskapskrets och öppna en bok. Kritik mot neoliberalismen kallar hon slentrianmässigt för slentrianmässig. För att visa att hon är opartisk och en tänkare som står över den myopiska och förlegade höger-vänsterskalan – klass med andra ord – påstår hon att högern skyller samhällets förfall på 68-rörelsen. Att det är Riksbanken som sätter styrräntan och inte statsministern förmodar jag att hon känner till.

Hon fortsätter med en dåres envishet att sätta likhetstecken mellan demokrati och liberalism när hon säger att kärnan i liberalismen är att det inte finns en sanning utan att det väsentliga är spelet mellan tolkningarna. Det kanske är en sympatisk och idealistisk syn på hur en demokrati bör fungera, men man behöver inte gå omvägen via ”liberalism” för att komma till den slutsatsen. Men i den rådande realliberala eran är denna oskuldsfullhet oansvarig och jag undrar om den är medveten eller inte?

Hon undrar om inte regressionen började när sossarna resignerade och gav efter för tidsandan om den globala marknadens utopiska löften? Hon hävdar mot bättre vetande att det finns en målkonflikt mellan välfärdsstat och globalism. Det är en lika populär som naiv fatalism. Det finns inget som tyder på att högt skattetryck inte skulle gå att bibehålla i dagens samhälle. Tvärtom tyder de flesta undersökningar på att högt skattetryck är en förutsättning för både goda som effektiva samhällen. Vi kan välja, det kallas demokrati. Dessutom är inte heller globaliseringen någon naturlag. Även den har valda politiker infört med löfte om guld och gröna skogar till alla.

Att det finns en målkonflikt mellan öppna gränser och välfärdssamhälle är däremot en truism som endast barn kan förneka. Men att påstå att Socialdemokraternas markering mot SD beror på att de delar en gemensam nostalgi är en besvärande förenkling. SDs ekonomiska politik ligger sked med den borgerliga, inte med den Socialdemokratiska! (Efter det neoliberala 73-punktsmanifestet blir det allt svårare att hävda detta.) Och hon nämner inte med ett ord att det är de ”liberala” partierna som desperat greppar sina pärlhalsband och går upp i falsett i sin iver att markera mot SD. Vilket förstås är helt logiskt då deras politik är den direkta orsaken till SDs framväxt.

Man kan inte begära att socialdemokratin ska hållas ansvarig för konsekvenserna av sina politiska opponenters ideologi, däremot bör de hållas ansvariga när de anammar samma ideologi. Då kortsluts den politiska praktiken med katastrofala följder. Utan en fungerande opposition som driver sina väljares intressen och därmed formulerar legitim kritik och levererar representativitet i systemet kan den rådande makten driva sin politik till måttlöshetens gräns. Att driva politisk opposition är precis lika viktig som att driva politik. I ett litet plaskdammsland som Sverige kan detta inte nog poängteras. I synnerhet när en hegemonisk ideologi sammanfaller med den politiska, ekonomiska och mediala makten.

När hon till slut höjer blicken och tittar ut mot verkligheten hittar hon en organisatorisk nymodighet som får representera syndabock för medelklassproblemen i kultursektorn, New Public Management. Problemet är bara att NPM helt och hållet är en produkt sprungen ur den realliberalism – neoliberalism – vars kritiker hon nyss slentrianmässigt avfärdade som slentrianmässiga. Hur ska hon ha det? Vad är orsak och vad är verkan? I hennes värld tycks det inte ens finnas några orsaker.

Hon hittar till slut kärnan i vad hon genomgående kallar ”den liberala demokratin”, och det är förstås det sista vi behöver mer av: narcissistisk solipsism. Om vi bara ”ger plats för de här konflikterna att utspelas inom varje människa. Vad kan jag göra avkall på och inte? Vad är heligt för mig? I vilka lägen klarar jag av att vara pragmatisk och när är en kompromiss omöjlig?” Ingenting om ekonomisk makt, ingenting om politisk makt, ingenting om medial makt; ingenting om gemensam samhällelig politik överhuvudtaget faktiskt. Bara mig, jag själv och jag. Mer talande tidstypiskt än så kan det faktiskt inte bli. Och exakt så som realliberalismen vill att populasen ska lösa sina gemensamma angelägenheter: bortom politiken. Politik är farligt, i en demokrati kan ju majoriteten vinna.

Hon avslutar med påståendet att ”även bland de intellektuella börjar nu samtalet om liberalismen föras.” Man häpnar! De så kallade intellektuella har aldrig gjort något annat än pratat om sig själva. Det är det enda de gör! Det är en av den största bidragande orsaken till sakernas tillstånd för helvete! Ingenting existerar utanför deras egna snöpta världar. Quod erat demonstrandum.